Smakprov – Är uppståndelsen sann

En kort smakprov ur boken Är uppståndelsen sann.

Kapitel 6: Våra drömmar och förhoppningar kommer att gå i uppfyllelse.

Att himlen är en riktig plats dit vi får komma när vi dör, är en av de mest kraftfulla sanningar vi kan se uppenbarad genom uppståndelsen. Denna fallna världs historia kommer att kulminera med skapandet av en ny himmel och en ny jord, där återuppståndna
människor får leva i ett återuppståndet universum, med
den återuppståndne Jesus. Döden är inte slutet, den är bara början. Den är porten som leder till evigt liv.

Har du tagit dig tid till att verkligen reflektera över denna sanning? När vi dör kommer vi att vara med vår Skapare för alltid! Får du gåshud av att bara tänka på det? Ser du ivrigt fram emot den dag då detta liv tar slut och du får vara i Guds närhet för alltid, utan de smärtsamma konsekvenser som synden för med sig? För att vara helt uppriktig, är det inte många människor som känner en sådan längtan efter himlen. Om du är en av dem,
kan det kanske vara så att du, som så många andra, bär omkring på en falsk sinnesbild av hur himlen egentligen är.

[…]

Himlen kommer att uppfylla alla drömmar
Drömmar som aldrig gått i uppfyllelse orsakar stor sorg. Kanske kan det vara så att de sorgligaste romaner vi läst handlar om obesvarad kärlek, där en man eller kvinna verkligen älskar någon och drömmer om att få gifta sig med sig sin älskade, men den förhoppningen grusas av omständigheter, avvisande eller död. Med vetskapen om att ouppfyllda drömmar kan bringa stor olycka, ser en del österländska panteistiska religioner förhoppningar som ren ondska. Kärnan i dessa religioner är att göra sig av med alla begär, så att ingen egentligen vill ha något alls. De hoppas på att kunna uppnå ett tillstånd där de inte längre önskar sig något alls, endast så kan de kliva ut ur denna onda existens och bli ett med sin opersonlige gud, för att sedan helt sluta existera som medvetna individer.

Vilken sorglig tillvaro denna panteism har att erbjuda! Vad sorgligt att se på världen och på oss själva som så ondskefulla och eländiga, att målet med våra liv blir att helt och hållet sluta ex­istera. Tron på Kristus erbjuder det motsatta. För oss kristna är hela skapelsen god. Allting är skapat av en kärleksfull Gud, som önskar sig en relation med människorna och som har skapat oss för att leva tillsammans med Honom i oändlig lycka för alltid. Vår längtan har givits till oss, så att vi kan få uppleva den lycka Han avsett för oss. Innan syndafallet var Gud själv vår starkaste längtan och att få leva tillsammans med Honom var vår största lycka. Ondskan är med oss för att en illvillig inkräktare frestade våra förfäder till att vända sig bort från Guds vilja. Och från dagen framåt vände sig våra önskningar inåt och började fokus­era helt på att tillfredsställa våra egna begär.

Trots att ondskan invaderade och förde med sig förvirring, förstörelse och smärta till hela skapelsen, fanns ändå godheten kvar i dess grundvalar. Gud har tagit enorma steg för att få bort ond­skan och återupprätta det goda. Vi längtar naturligt efter det som är gott, eftersom vi är skapade till att göra det goda. Längtan efter det goda, om vi rätt kan förstå den och se på den med ett kosmiskt perspektiv, leder oss vidare till en längtan efter den Gud som gav oss det goda och som vill att vi bara ska uppleva godhet för all framtid. Så för den kristne är längtan inte av ondo. Längtan efter det som är gott är rätt och riktig. En längtan efter det som är gott borde leda oss till att längta efter Gud, så som Adam och Eva gjorde i begynnelsen. Gud är den enda källan till all godhet och till all glädje.

Vi tenderar att alltid vilja ha för mycket av det goda (girighet), eller vilja ha något gott som tillhör någon annan (avund), eller vilja ha något för att få oss själva att verka bättre (stolthet), eller så vill vi helt enkelt ha det bara för att uppfylla våra egna själv­iska begär, utan någon som helst omtanke för andra och helt utan ansvarskänsla (lusta).

Trots detta har alla våra önskningar en legitim uppfyllelse. Gud har inte gett oss några felaktiga önskningar. Vi själva gör dem illegitima när vi använder dem på ovan nämnda, felaktiga sätt. Alla förhoppningar är till för att uppfyllas, i himlen, eller i Gud själv.

Boken finns att köpa här.

Tolerans vs. Kärlek

(ur: Den intoleranta toleransen, McDowell/Hostetler)

Den nya toleransen skildras i dagens kultur felaktigt som det mest kärleksfulla sättet att leva. Den förknippas i människors sinnen med sådant som vänlighet, fred, samarbete, förståelse, ja till och med kärlek. Att bejaka någon annans beteende eller åsikter beskrivs och betraktas som det mest kärleksfulla man kan göra.

Men en sådan ”tolerans” är långt ifrån kärleksfull. Och jag är övertygad om att vi kristna inte bara behöver få en förnyad vision av vad kärlek är, och vad kärleken gör; vi måste också få en klar och tydlig förståelse av vad kärleken inte gör.

Kärleken ignorerar inte sanningen

[…] Det har sagts att kärlekens verkliga motsats inte är hat utan likgiltighet. Om du älskar någon, kommer du inte att hålla tyst om hans drogmissbruk, eller hur? Du kommer inte att tiga om hennes inblandning i en farlig sekt, inte sant? Du kommer inte att ignorera hans destruktiva sexuella beteende, eller hennes själstillstånd, visst är det så? Om du älskar en människa, då kommer du inte att agera likgiltigt vad gäller hennes farliga och destruktiva föreställningar eller beteenden bara för att undvika att förolämpa honom eller henne. Ändå är det just den sortens liknöjdhet som den nya toleransen kräver.

Toleransen säger: ”Du måste vara överens med mig.”
Kärleken svarar: ”Jag måste göra något som är svårare; jag ska säga dig sanningen, eftersom jag är övertygad om att ’sanningen kommer att göra dig fri. ’”

Toleransen säger: ”Du måste godkänna vad jag gör.”
Kärleken svarar: ”Jag måste göra något som är svårare; jag ska älska dig, även om ditt beteende sårar mig.”

Toleransen säger: ”Du måste låta mig få min vilja fram.”
Kärleken svarar: ”Jag måste göra något som är svårare; jag ska vädja till dig om att gå den rätta vägen, eftersom jag är förvissad om att du är värd den risken.”

Toleransen försöker låta bli att stöta sig med någon; kärleken tar risker. Toleransen är likgiltig; kärleken är aktiv.

Toleransen kostar ingenting; kärleken kostar allt. Jag upprepar: Jesus är det främsta exemplet på sann kristen kärlek, en kärlek som ibland är raka motsatsen till tolerans. Hans kärlek drev honom att dö en grym död på ett kors. Långt ifrån att vara likgiltig inför människors ”val av livsstil”, betalade Han priset för dessa val med sitt eget liv, och banade kärleksfullt vägen för var och en att ”gå och [inte] synda … mer” (Joh. 8:11).

ur: Den intoleranta toleransen, Kap. 6, s. 105-107. Boken kostar 189:- kr. och finns att köpa här!

 

Comments

comments

Powered by Facebook Comments

Försök att ”bortförklara” uppståndelsen (Kap. 17)

Kapitel 17 ur boken Är uppståndelsen sann av Josh McDowell, Sean McDowell

Översikt:

Försök att ”bortförklara” uppståndelsen
Två principer att lägga på minnet
En naturlig förklaring: Mytteorin
En naturlig förklaring: Teorin om den okända graven
Teorin om fel grav

Legendteorin

Teorin om en andlig uppståndelse

Hallucinationsteorin

Den muslimska ersättningsteorin

Kapitel 17

Försök att ”bortförklara” uppståndelsen

Många olika teorier har förts fram i försök att visa att Jesu Kristi uppståndelse var en bluff. Eftersom de flesta fakta runt upp­stånd­elsen är obestridliga, har större delen av dessa försök be­stått i att skapa en annan tolkning till dessa fakta, antingen såsom en legend eller myt, eller en naturalistisk förklaring. Mycket få skeptiker förnekar de grundläggande händelserna – rätte­gången, korsfästelsen, begravningen, vakterna, försegl­ingen eller den tomma graven – eftersom de historiska bevisen för dessa händelser är alldeles för starka. De har helt enkelt valt att förneka att dessa händelser innebär att en död man kom till liv igen. Deras inställning kan summeras med: ”Jo, men det måste finnas någon annan förklaring.”
Läs mer