Detta tror vi

Följande punkter är inte fullständiga. De är bara några synpunkter som vi tycker är viktiga och där det råder många olika åsikter om bland våra kristna bröder och systrar.

Verbalinspiration

Vi tror att Gud gav oss Skriften genom människor som han utvalde, och att han gjorde bruk av det språk och uttryckssätt som de hade. Vi tror att Gud, den helige Ande, på ett övernaturligt sätt som vida övergår allt vad människor kan utforska, inspirerade dessa män att skriva hans ord. ”Drivna av den helige Ande talade [dessa] människor sådant som kom från Gud” (2 Petr 1:21). Vad de sade talade de ”inte med sådan visdom som mänsklig visdom lär oss, utan med ord som vi lär av Anden” (1 Kor 2:13). Varje tanke de gav uttryck för, varje ord de använde, gavs dem genom inspiration av den helige Ande. Aposteln Paulus skriver till Timoteus: ”Hela Skriften är utandad av Gud” (2 Tim 3:16). Därför tror vi på Skriftens verbalinspiration, dvs en ord-för-ord-inspiration. Denna är dock inte liktydig med mekanisk diktering.

Vi tror att Bibelns återgivning av skapelsen är sann och historiskt riktig. Vi förkastar evolutionsteorin som förklaring till universums och människans ursprung, och likaså alla försök att tolka Skriftens skapelseberättelse på ett sådant sätt att den harmoniserar med dessa teorier.

Alla läror, profetior eller så kallade uppenbarelser som inte stämmer överens med bibelns lära förkastar vi. Det finns inga nya uppenbarelser förutom bibeln. Endast bibeln är den ofelbara och auktoritativa normen för vårt kristna liv.

Gud

Vi tror att det endast finns en sann Gud (Joh 17:3). Han har gjort sig känd som den treenige Guden, en Gud i tre personer. Detta framgår av Jesu befallning till sina lärjungar att döpa i ”Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19). Var och en som inte tillber denne Gud tillber en falsk Gud, ty Jesus säger: ”Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom” (Joh 5:23).

Vi tror att Gud har uppenbarat sig på tre sätt:

  1. I naturen (skapelsen) ty ”himlarna förtäljer Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk” (Ps 19:1). ”Hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomliga egenskaper, är synliga och kan uppfattas alltifrån världens skapelse genom de ting som han har gjort” (Rom 1:20). Därför är ateisten utan ursäkt. Emellertid har vi i naturen endast en ofullständig uppenbarelse av Gud och den är alldeles otillräcklig för frälsningen.
  2. Vi tror att Gud i sin Son, vår Herre Jesus Kristus, har gett oss den fulla uppenbarelsen av sig själv. ”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som är Gud och som är i Faderns sköte, han har uppenbarat honom” (Joh 1:18). I synnerhet har Gud uppenbarat sig i Jesus som frälsningens Gud som ”så älskade världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom, inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).
  3. Gud har uppenbarat sig i Bibeln.

Jesu födelse

Vi tror att Jesus Kristus är Guds evige Son, som var hos Fadern från evighet (Joh 1:1-2). I tidens fullbordan antog han en sann och fullständig, men syndfri, mänsklig natur (Gal 4:4) då han genom ett under av den helige Ande (Luk 1:35) avlades som ett heligt barn i jungfrun Maria.

Rättfärdighet genom tron utom gärningar

Vi tror att den enskilda människan tar emot förlåtelsen genom Jesus Kristus som en fri gåva, inte genom gärningar utan endast genom tron (Ef 2:8-9). Den rättfärdiggörande tron är en förtröstan på Kristus och hans återlösningsverk. Denna tro rättfärdiggör, inte på grund av någon inneboende förtjänst, utan endast på grund av den frälsning som Gud berett i Kristus (Rom 3:28; 4:5). Å andra sidan, säger Skriften oss att fastän Jesus dog för alla, blir ”den som inte tror, … dömd” (Mark 16:16).

Bibeln lär att alla som är frälsta av Honom, blir bevarade genom Guds kraft och är därfor säkra för alltid i Kristus (Joh. 5:24, 6:37-40, 10: 27-30, Rom. 5:9-10, 8:1+31-39, 1Kor. 1: 4-9, Ef. 4:30, Hebr. 7:25, ; 1. Petr. 1:4-5, Jud. 24).

När Bibeln lär att den troende blir rättfärdiggjord utan gärningar, så lär bibeln också att tron måste bevisa sig i gärningar. Som kristna ska vi inte bara leva för oss själva, utan ska vara ljus och salt i världen. Vår tron ska bevisa sig så att människor ”ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.”  (Joh 5:16)

Den Helige Ande

Vi tror att den Helige Ande pekar på Herren Jesus Kristus och upphöjer honom. Han lär oss att förstå Bibeln och att göra som Bibeln säger. ”Han skall inte tala av sig själv”, men ”Han skall förhärliga mig”. (Joh. 16:13,14)

Vi tror att Anden ger de olika nådegåvorna ”så att det blir till nytta” (1 Kor. 12:7). Syftet med nådegåvorna är att förhärliga Herren och att uppbygga församlingen – och inte att förhärliga nådegåvornas bärare.

Vi tror att tungomålstalet var ett tecken för att bekräfta Herrens budskap. När lärjungarna talade i tungor på pingstdagen så talade de i existerande språk – utom att de hade lärt sig dessa. Vi tror att sådana under kan finnas idag också – för Herren är densamme idag – men att de flesta tungomålstalen idag skiljer sig mycket från de som fanns i Bibeln.

Jesu Återkomst

Paulus skrev, hur Kristus kommer från himlen och räddar församlingen från den kommande vredesdomen (1Tess.1:10). Vreden torde beteckna en tidsperiod, ty redan åt Daniel meddelades den sista vredens tid (Dan. 8:19; 11:36), vilken omfattar flera år (8:13). Lammets vrede börjar med domarna i Upp. 6 (6:16,17). Jesus lovade att rädda Filadelfias ängel från den världsvida prövningen (Uppb.3:10), vilket torde betyda den antikristliga vredens tid.

I Uppb.7 syns, när vredens domar börjar, de uppryckta 24 äldste och den stora vitklädda skaran (7:9,11). Denna skara tackar uppenbarligen för den eskatologiska räddning, vilken är lovad åt församlingen (7:10; 1 Petr.1:5,9). Efter detta fortsätter beskrivningen av vredens tid i Uppenbarelseboken, men församlingen nämns inte efter tredje kapitlet förrän i bokens slut.

Ordningsföljden är troligen följande: Kristus kommer först på skyarna och hämtar församlingen till Kristi domstol, sedan kommer han efter vredens tid med församlingen för att besegra Antikristus och grundar det tusenåriga riket. Efter det kommer den sista domen och den kommande evigheten.